Tuffa tankar och fula ord.

Jag är i många fall något av en terapiscrappare. Jag klipper och klistrar ur mig saker och försöker ofta skriva av mig lite ångest eller panik i ett layouthörn. Det lättar. Men så är det vissa saker som inte funkar, som jag inte kan få ner. Jag kan inte blogga dem, inte scrappa dem, jag är ingen dagboksperson, jag kan inte yppa dem för någon och jag kan knappt tänka dem utan att gråta eller vilja kräkas. Sån't som jag misstänker att vi kanske alla har gömt inuti och letar efter nånstans att göra av.

Jag VILL scrappa det, jag vill tro att trollen spricker i glansen av glittriga turkos thickers och att allt blir klarare i ljuset av glimmermist för att sedan tåla att visas upp. Fast det känns omöjligt fult.

Det ligger en sådan layout på mitt köksbord just nu men jag klarar inte att sätta dit titeln. Layouten är för vacker för att aldrig visas men med den titel som försöker skrika sig dit måste den för evigt bli gömd.

Och jag orkar inte ljuga igen.