Det råder ju en viss oenighet om det där med arv och miljö. Särskilt i min kommande branch debatteras detta friskt. Vad är det som gör oss till dem vi är? Hur mycket kan skyllas våra föräldrar rent genetiskt och hur mycket är deras fel på annat sätt liksom...
I somras fick jag en brorsdotter. Turligt nog är hon det allra sötaste barn som fötts, något jag förutsätter har gått i arv då båda hennes föräldrar är sånnadär snygga människor. Redan från allra första början var hon enormt lik min lillebror, ända in på den snea näsväggen. (Det senare har lyckligtvis redan rättat till sig på den minsta av dem.) Det sägs ju att nyfödingar ska se ut som sina fäder så att de stackars mödrarna inte ska bli anklagade för...otukt eller vad det nu heter. Brevbärarsvärmerier.
Även hennes beteende kan liknas vid hennes fars. Hon somnar varsomhelst, närsomhelst. Hon kan mitt i en konversation glömma bort att hon talar med någon och få stirr på nåt helt annat. Hon blir förbaskat grinig när hon inte får mat i tid.
Och så är det det här med hennes favoritsysselsättning...
För att brorsan inte ska hamna i alltför dålig dager kanske det bör påpekas att TVprogrammet är valt av faster. Och att bilden inte utgör en vanlig syn i brorshemmet, även om det absolut är sanning att ungen älskar TV.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar