Egentligen är jag ingen scrappare.

Det är ärligt talat svårt att tro, även för mig själv. Jag är kortmakare jag. Jag har alltid gjort kort. Det är min grej. Jag bara pausscrappar lite. Oavbrutet, dygnet runt, sedan i februari, vilket var då jag gjorde min första "riktiga" layout någonsin. Jag älskar den här pausen. Det är bara lite synd på kortmakeriet...


Här är iallafall ett. Kort.

Tack och lov får jag beställningar ibland vilket ger mig ett incitament att plocka fram korthjärnan. Det är skoj.

Snart måste jag verkligen ta tag i det där med julkort...

Den röda handens ursprung.

Det ska min svårt kulturella självbiografi heta tror jag. En sån som ingen läser men alla pratar om och är rädda för och som därför tilldelas nobelpriset i litteratur 2078. Det ser jag fram emot. Till dess fortsätter jag scrappa.

Det här är vad som hände med bakgrunden jag skrev om igår. Den är faktiskt, och inte helt otippat, mycket finare i verkligheten.

Det här är en lift som Sandra utmanade mig att göra. Jag har tyvärr inte länken här men på det stora hela var det väl; inget foto, stora bokstäver, mönstrat bakgrundspapper, liten text under. Typ. Jag använde min Transformers airbrush genom Heidi Swapp chipboardstenciler. Eller ja. Det som blir över när man använt själva bokstäverna. Yay.

Slutligen en såndär typisk jaggrej som bara blev. Jag hade en tom trämönstrad förpackning liggande på bordet. Så jag klippte lite i den. Och inkade den lite. Sen häftade jag fast ett foto som låg strax intill, kom på att det såg lite ut som en klottervägg, petade dit några klottriga rubons, kom att tänka på skolan, klippte en bit metallCS att tejpa fast "väggen" på, försökte hitta ett 12*12-papper som matchade, lyckades inte, fann en bit wellpapp som åtminstone var 12" åt ena hållet, limmade lite, kom på vad jag ville att layouten skulle handla om, klippte itu ett grafpapper för att få 12" även åt andra hållet, öste på dekorationer utan hejd, lekte med nya dymoapparaten, skrev ytterst lite men fullt tillräckligt, skrek bingo, var nöjd.

Om någon vill se vad det står på bilderna går det bra att klicka på dem. TFL!

Rotborste någon?

Min buss till jobbet går 08:18. Det är soft. Mockla mig som börjar sent. Ändå sitter jag alltid där fem över åtta, efter att ha varit vaken i en dryg timma, och kommer på att OJDETVARSOMTUSANSNARTMÅSTEJAGJUGÅ. Så slänger jag ner en lunchlåda i väskan, sätter plattången på värmning, råddar rätt på strumpor, letar efter mobilen, fixar luggen och limmar fast ett M eller nåt på den layout som jag råkar springa förbi påväg mot dörrn. Jag hinner till bussen. Varje gång. Om jag inte väljer att ta nästa som går elva minuter senare.


Imorse var klockan sju över åtta när jag fick en idé. THE idé! Idén innebar att jag behövde hämta små prylar och ströbokstäver, bra lim och akrylfärg. Vidare att jag behövde täcka ett CS med lim. Just behövde, såklart, för när idéer kommer bör de tas vara på genast. Lim alltså, sedan små prylar och ströbokstäver och slutligen ett lager röd akrylfärg. Slafs, slafs med svamp. Jätteröd färg.


Sen sprang jag till bussen. Den andra bussen, den som går elva minuter senare. Den kom inte. Förrän efter en halvtimma. Jag har fortfarande inte tinat. Och jag har en jätteröd högerhand.


Men layouten kommer bli kanon!

Kvällens viktigheter.

Ni får faktiskt hålla tillgodo med en kass bild. Jag är inte hemma när det bjuds ljus, okej? Tusan, jag saknar verkligen en man med studioblixtar. Fast bara blixtarna.

Minimalistiskt kaos.

Det är lite lustigt tycker jag. Nu var jag inte ute efter minimalism men faktum är att utan silkespapper hade det varit hur strippat som helst. Med ett silkepapper - ni vet tunt, nästan transparent, sånt man behöver sjutton lager för att slå in en vas, sånt som blåser bort av en fågelfis - blir det kaos. Det är skoj.

'Tis the season of riktigt usla förhållanden för layoutfotografering, falalalalalal

I mitt huvud viskade en lugn, stillsam och avskalad layout. I mina händer vrålade den här:

Papper - Sandylion, bokstäver Panduro, fjäril Echo Park, pil Basic Grey.

Lämna mig aldrig ensam med ett automatvapen, okej?!

Jag är en person som har svårt att sitta still. Eller. Kanske inte just sitta still, det är jag bra på, men jag har svårt att inte konstant göra nåt. Pilla med nåt. Äta nåt. Röka nåt. Vika nåt. Mitt telefonklotter är bortom den här världen, tro mig.

Faktum är att jag satt och telefonklottrade på ett CS häromdan. Kluddkluddkludd. Det här kanske jag kan göra nåt av, tänkte jag. Fast det kunde jag inte riktigt, det var inget snyggt. Så jag sprayade lite. Eller mycket. Och klippte lite och så. Häftade fast lite hönsnät, råddade fram foton, rev sönder, byggde ihop, stansade... Sådär som man gör.

När jag var klar med det där råkade skalpellen ligga kvar på skärmattan. Och jag var fortfarande uttråkad när jag satt där och tittade på bönder som söker fruar eller nåt annat utvecklande. Tydligen kan man telefonklottra med skalpell. Det visste ni inte.

Nu vet ni. Jag också. Och jag ääär så nyfiken på vad som ska hända härnäst vid mitt köksbord...

You're not the emboss of me...

...läste jag nånstans. Det var roligt. Det får vara bildtext till paketet jag just fick. Eller ja. Delar av det är mitt. Brun dymo. Fattar ni? GULD! GRÅ! GUUUUL!

Annars är jag rätt normal. Ha en trevlig helg!

"Har du scrappat en turkos katt?"

Jag tror det var Elin och jag som pratade digital scrap. Jag minns inte hundra, jag babblar så mycket. Hursomhelst kläckte jag ur mig att jag skulle vilja testa men ändrade mig i nästa sekund. Inte bara för att det känns lite fejk eller för att jag inte vet vad jag skulle göra med det utan för att det är själva handpåläggningen jag gillar. Jag älskar att ta i saker, att få kramp i handen för att jag skurit ut något ur cardstock, att känna strukturer, måla om skräp till konst, sila bling mellan fingrarna och aldrig ha möjligheten att radera utan istället tänka om och rädda.

Idag är min högra hand helt turkos och full av rivmärken efter gårdagens color wash- och hönsnätsflipp. Jag matchar det med turkost diadem och rödsprängda ögon. Och älskar det!

Hörrni virkisar...

...vill ni hälsa tomten från mig?

Bilden har jag lånat från Balzerdesigns blogg. Besök den, gör det.

Jo. Gör det!

Glök. GLÖK!

Se! Seattle!

Jag köpte mig ju en instantkamera för att kunna snabbscrappa resan på plats. (Och för att det är en jäkla cool gadget, moahaha, man är väl inte mer än nörd.) Några sidor hann jag faktiskt med men resten har jag gjort klart hemma under förra veckan. Ja, det var himla roligt. Ja, jag är nöjd. (Och ja, jag har sprayfärg i varenda skrynkla på händerna.)

Albumet har 19 (+1) numrerade sidor med foto men i princip utan journaling. Alla har nån grunka som sticker ut så man kan bläddra. (Eh, och för att det var skoj.) Därefter följer journaling i "dagboksform", texter till varje sida, med tejpflikar som har samma nummer som sidan de handlar om. Gud så svamligt. Ni fattar nog ändå...

Jag vet att man ALLTID säger det men det här är faktiskt mycket, mycket roligare att peta på IRL. Allt det där plastiga och metalliga och sprayiga och klibbiga och 3D-iga. Då kan man dessutom läsa texterna om man har lust. Och så bjuder jag på kaffe.

...åååå nu går vi oooopp, oppp, ooopp...

Jag måste blogga de här bilderna också. Jag gillar dem så mycket och har framkallat dem i "plånbokskortsstorlek" för att kunna scrappa dem. Solen sken, himlen var blå, gräset var grönt, flickorna var fina. Är fina.