Efterpysselträffsblues...

I flera månader har jag sett fram emot helgen som just passerat. En mysig helg med (nästan) alla goa pysselnussor, god mat, massa skratt, lite vin och många, många timmar klipp och klistra. Faktum är att bara tanken på helgen varit ett lyckopiller, ett ställe att fly till för att andas redan långt innan den verkligen var här. För att jag vet att jag får lov att vara jag, på gott och ont, tillsammans med de där tjejerna. I säckiga leggings, okammad, trött som ett as, deppig, mejkad, lycklig, grön-naglad, kaxig, liten, babblig som fan med höga klackar eller foppatofflor. För att vi på så många plan är på samma nivå, om än oändligt olika.

Nu har jag skrattat och myst, varit mörkrädd, moffat choklad, sjungit falskt, petat på bäbis, gjort fjorton layouter och tjugoen dopinbjudningar, utmanats och utmanat, varit lite berusad, delat dubbelsäng, njutit av mat och omgivning. Och sällskapat. Framförallt sällskapat.

Idag är världen lite tommare. Det känns skumt, efter en sådan påfyllning, men så är det. Jag har sprungit förbi andningshålet, druckit luften i stora klunkar, men tappat andan igen. Efterpysselträffsblues.

Jag saknar er! Och älskar er...