This is how I do it when I do it!

Iallafall ibland. Det händer att jag scrappar som alla andra gör. Plockar fram ett foto och utgår därifrån liksom. Fast oftast inte. Det här är ett vanligt förekommande scenario en casa Linda (absolutely no Spanish pun intended, whatsoever):

- Åh, vilken cool teknik! VARFÖR har jag inte tänkt på det själv? Jag måste genast prova, trots att klockan är halv tre på natten! 

(Ja. Jag pratar med mig själv. Jag är singel och bor ensam sedan många år, okej? Det förklarar visserligen inte varför jag pratar med mig själv även på träffar o. dyl. Nåväl.)

Så plockar jag fram ett CS och så testar jag den nya roliga tekniken. I nån skojsig färg som jag tycker är fin. Och så inser jag att, damn, det här ser ju ut som en våg och så fortsätter jag med fler fina färger i havston, kombinerat med matchande masker. I detta specifika fallet dåra. Det är inte alltid det ser ut som en våg liksom, doh!

När vågen har torkat (en hel jävla natt, eller snarare förmiddag, senare) slår det mig att jag behöver ett foto. Jo alltså, för man har foton när man scrappar. Åtminstone nästan varje gång. Jag får alltså vackert plocka fram min fotohög och rådda rätt på en bild som matchar färger och tema. Så flyttar jag runt den lite tills jag hittar dess rätta plats. Eller tills den lilla Lena i mitt huvud skriker LIMMA NÅT!

Därefter kommer den svåra frågan, den som alla som någon gång pysslat med mig hört sjutusen gånger, nämligen Jaha? Vad vill jag SÄGA med det här då?! Oftast går det ganska fort att komma på nåt. Jag har rätt mycket att säga. Jag hugger en rubrik ur luften och smäcker dit den. Det går mer eller mindre bra. I förekommande fall ändrade jag faktiskt rubriken efter några timmar genom att göra den negativ med finfina rubons.

Och så är det dags för journaling. Jag älskar journaling. Det MÅSTE finnas journaling, annars blir jag arg. Ja, det är en issue jag jobbar med. Alla är inte som du Linda, alla är inte som du, och det är okej, det är bra, lugn och fin. Hursomhelst är det sällan några problem när jag väl satt pennan mot pappret. Jag skriver och skriver och skriver till dess utrymmet är slut. Ibland räcker inte utrymmet, då får jag finna på annan råd. Klistra dit en extra lapp eller nåt. Eller skrika rakt ut tills jag kommer på nåt annat smart.

Sen vrålar jag BINGO! (det har jag lärt mig av fina Elina) och beundrar mitt eget verk en stund. Ofta ackompanjerat av självgoda utrop strösslade med svordomar i superlativsyfte. Och så slänger jag layouten åt sidan för att börja med nästa spännande utmaning. Nåt i stil med att först välja bokstäver till rubriken och sedan bygga hela grejen utifrån deras färg och form.

Rubons från Basic Grey, thickers från American Crafts, masker från Tim Holtz och Heidi Swapp, Color Wash, Glimmer Mist, Cosmic Shimmers och nån billig akrylfärg för barn.

Shit vad det är svårt att fota vitt.